Skrubban & Grodan: Filippinernas första 10 dagar

Dags för ny uppdatering. Nu är det Martin som skriver, för omväxlings skull. Vi har nu alltså tagit farväl av NZ och anlänt till Filippinerna! Mer än så till och med – vi har åkt runt här i 10 dagar. Vi började vår resa med en natt i skitiga Manila. Efter 24 timmars resande var det skönt att vila ut på ett hotellrum.

Överlag – det är förjävla skönt att vila ut på hotellrum. Det är lite så vi jobbar. Från att ha bott i bagageluckan på en bil i 3 månader och lagat mat på campingkök, samt diskat i bäckar, bor vi nu på hotellrum, äter all mat på restaurang och blir allmänt feta och bortskämda. Tacka vet jag den ekonomiska världsordningen…

Dagen efter vår ankomst till Manila hoppade vi på planet till Tagbilaran på ön Bohol i östra Visayas – ”centrala Filippinerna”. Vårt mål var dykmeccat Alona Beach för uppfräschning av dykkunskaper och förhoppningsvis massvis med fin dykning. Vår bild var en vit sandstrand och lugn och ro, öl i skuggan och allt det där.

Så blev det inte. Alona Beach är rätt vidrigt. Skithögt tempo, skränigt och turistigt. Dessutom fullt med svenskar av någon anledning. Inget fel med det, bara en lustig notis. Hur som helst pallade våra intryckskänsliga lantishjärnor inte med så mycket stoj och stim, så vi tog en Scuba Review och sen drog vi vidare.

Till Siquijor. En liten lantlig avslappnad ö 2 timmars båtfärd från Tagbilaran. Nu fann vi lugnet, tillsammans med alla pensionärer på resorten. Stället vi bodde på heter Kiwi Dive Resort. Low-key, lugnt och skönt, händer ungefär ingenting, utom möjligtvis ett dyk eller två. Precis vad vi vill ha. Kiwi är ett litet ställe, med bara kanske 15 gäster totalt. VI gjorde två dyk med den lokale divemastern, gled runt en dag på motorcykel (lugn trafik kära mödrar) och hade det allmänt gött. Vädret hade inte riktigt varit på vår sida hittills, men äntligen började solen komma fram ordentligt.

En frän grej var att jag lyckades hitta flip-flops i min storlek på en marknad i byn Larena. Det sjukaste hittills. Jag hasar nu nöjd runt i ett par beige flipflop stora som ugnsplåtar.

Dagarna går fort ibland, och plötsligt satt vi på båten från Siquijor till Dumaguete, regionshuvudstad i nästa mål på resan – Negros. En bergig ö med äventyr och fina stränder.

Vi testade på en dag med stadsliv i Dumaguete. Andréa köpte en klänning, jag köpte friterad mat.

Det blev egentligen bara en eftermiddag och en förmiddag i Dumaguete. På bussen sen till Sipalay, där vi befinner oss nu. Närmare bestämt Punta Ballo, en drömstrand med ett gäng väldigt städade resorter. Inget för den som vill uppleva lokalkultur. Nästan på gränsen till lite obehagligt att komma från de enkla hyddorna (betydligt fattigare här än andra delar av PH vi hittills sett) till värsta städade resorten full med imperalister till västerlänningar.

Hur som helst, bussresan tog 6 timmar och var helt okej, fast Andréa mådde illa ca. 70% av resan. Detta, ska tilläggas, berodde mindre på skumpiga vägar och mer på frukost bestånde av starkt kaffe, flottig omelett, socker och sen mer socker.

För övrigt är Filippinerna ett fantastiskt land. Folk är otroligt trevliga, genuina och avslappnade. Det är ett enkelt och tryggt land att resa i som västerlänning. BETYDLIGT lättare än t. ex Tyskland. Eller Frankrike. Alla pratar engelska och kollektivtrafiken går ofta och i tid. Vägarna (eller ja, infrastruktur i allmänhet - internet och sånt) är bättre än Nya Zeeland. T. ex kostar inte internet per MB, som det gör i u-landet NZ.

Som man, skäms man såklart, då och då, när ett gäng blekfeta amerikaner, tyskar eller skandinaver i urtvättad hawaiiskjorta och crocs glider förbi med varsin 19-årig Filippinska i släptåg. Det är så jävla vidrigt, ursäkta språket. Man möter också många invandrare som faktiskt har gift sig med en jämnårig Filippiner och flyttat hit – all heder åt dem. Men när pojkvän och morfar är jämnåriga, då tror i alla fall inte jag på äkta kärlek…

Nu ska vi ta Advanced Open Water-certifikat (vidareutbildning för dykare). Det ska bli spännande.

Kram till er därhemma,

Martin & Andréa