Tropiskt avslut

Jaha. Vår fyra månaders resa har kommit till sitt slut. Vi har lämnat Filippinerna och har nu haft fyra underbara dagar i Singapore med Erik och Ester, kära vänner från Abisko som bor där nu. Singapore är en imponerande storstad (och land) på många sätt. I framkant när det gäller det mesta, infrastruktur och arkitektur inte minst. Får ärligt talat de flesta länder att verka som U-land i jämförelse. Europa känns passé.  Det finns ett fantastiskt utbud av mat från hela världen, man kan bo en hel livstid i Singapore utan att äta på samma ställe två gånger. Detta faktum utnyttjade vi förstås, med våra lokala guider som visste var den bästa maten fanns.

Det var med blandade känslor vi lämnade Filippinerna med dess paradisöar och grönblå ocean, men visst har det sina fördelar att vara i ett I-land igen. Eller för att citera  M:  ”Det är så skönt, här är det rent och luktar inte kadaver och hönsbajs” .

När vi senast skrev, den 24 februari satt vi på en resort i Punta Ballo på ön Negros. Artistic Diving hette stället. För alla som åker dit kan vi rekommendera att bo där: god mat, trevlig personal och bara tvärmysigt. Höjdpunkten var ändå kattungen ”Poo” som hängde mycket i vårt rum, jagade sin egen svans, jagade osynliga saker, det roligaste var när Poo råkade kliva i Martins ansikte och sätta tassen i hans öppna mun. Bajs i munnen [M’s anm].

Idiotiskt nog valde vi att ta våra advancedcertifikat på grannresorten, för det var billigare. I fyra dagar stod vi ut med en sur, tysk dykinstruktör (inget fel med det, bara en notis[jo, det är därför han är sur, det är alla tyskar, M’s anm.]) som blev ett helvete att ha och göra med när han inte hade fått röka på ca två minuter. Men han kunde ju sitt ändå, även om personkemin var sådär. Vi fick fina dykupplevelser. Vi dök ner på ett vrak på 30 meters djup, där det marina livet fullkomligt tagit över. Drakfiskarna flockades runt ett hål på det uppåtvända skrovet och nyfikna fjärilsfiskar följde med oss under hela dyket.

Efter fem dagar lämnade vi Punta Ballo, 04.30 på morgonen. En 10 timmars bussfärd tog oss till Moalboal (varav 25 minuter tillbringades på en färja där vi hade turen att ha delfiner hoppandes längs båten). Moalboal är en by och dykställe på Cebus västkust. Vi dök med Neptune diving, mest för att vi träffade Johan, en go göteborgare där. Hans trevliga stämma klingade fint i våra öron, så olikt den engelska med tysk arg brytning som vi vant oss vid. Första dyket blev på Pescador Island, som ska vara ”dykpärlan” i Moalboal. Det blev en flopp. Alla dykfirmor skulle tydligen dit samtidigt på morgonen : det var som att dyka i en jacuzzi.  Bubblor överallt. Enormt starka strömmar och dålig sikt gjorde inte dyket bättre. Andra dyket blev det bästa dyket hittills på Filippinerna. Ca 60 meter ut från land fanns korallväggar med en sådan mångfald av färger och fiskar att man inte visste var man skulle titta. Vi stannade fyra dagar i Moalboal, njöt av dykning, sol och god mat.

Så till Palawan, den långa ön som geografiskt ligger närmare Borneo än Filippinerna. Vi tog en kvällsbuss till storstaden Cebu, dagen efter flög vi till Puerto Princesa. Av de större städer vi varit i Filippinerna så är PP den vi gillar bäst. Den är inte så kaotisk och skitig, lite laidback ökänsla. Vi klippte oss, jag köpte kläder och vi åt gött vegeteriskt käk på mysiga Imas restaurant. Dagen efteråt var målet Port Barton, eller Cacnipa Island utanför där vi hade bokat boende i två nätter. Det blev en intressant och skumpig färd med en oversized (och ”overloaded”) jeepney där folk satt på taket. Jag satt ok, är ju i bra reseformat men värre var det för M med sina 1,92 meter. Sista två timmarna till PortBarton åkte vi på någon gropig lerväg i djungeln där Kongo låg närmare i tankarna än Filippinerna. Efter fem timmars Jeepneyfärd och 45 minuter med båt anlände vi alltså till Cacnipa Island och Coconut Garden Island resort. Där fanns en fin strand. En restaurang. Lite bungalows. Vi hann väl precis komma in i rummet lagom tills stackars M däckade av nån sorts magbakterie (som om inte resan dit varit jobbig nog för honom). Kvällen blev således stillsam, medan M låg som en död snigel i sängen åt jag middag solokvist, läste en bok om fiskar och hade lite tråkigt. Vi dödade 2 heldagar på ön, återhämtade M och gjorde inte så mycket. Snorklade, läste bok, tittade på apor i djungeln och (tyvärr) hyrde en kajak som hade hål i skrovet. Under den misslyckade kajakturen mötte M:s kamera tyvärr sin drunkningsdöd..

 Vi valde att ta sjövägen till nästa stopp, El Nido, för att slippa ta oss tillbaka längs Kongovägen. Det blev en minst sagt saltstänkt båtfärd, innan jag, blöt som en katt hade vett nog att sätta mig längre bak för att inte bli översköljd hela tiden. Vi blev i all fall inte sjösjuka och kunde stiga iland i El Nido redan vid lunchtid, fräscha av havsluften.  Det som lockar turister till den lilla kuststaden El Nido är framförallt skärgården utanför. Det är på dessa bergiga kalkstensöar som Expedition Robinson spelats in, mängder av öar och stränder som man i princip kan få för sig själv. Vädret var sådär de första dagarna men sen blev det kanonfint. Det blev en skön sista vecka med mer lyckade kajakturer bland annat.

Nattdyk, M redo för nedstigning

Poo! Vår kära bajskatt.

Artistic diving resort i Punta Ballo

Det bästa med Moalboal: vi hittade yoghurt till frukost! Godare än den hemma till och med.

Lunch i Moalboal

Cool på dykbåt

Sista dagen i Moalboal hyrde vi faktiskt mountainbikes och gav oss in i djungeln!

Puerto Princesa. Här klippte vi oss inkl. massage och rakning (för M) för ca 16 kr. Kändes som en deal!

Unikt i Filippinerna: en riktig vegetarisk restaurang!

Jeepney till Port Barton. Full aktivitet när de i sista sekund kom på att startmotorn behövde bytas.

Cacnipa Island, där fanns inte mycket att göra. Det var lite skönt att ha tråkigt.

Vy från restaurangen

Hejhej ,sitta och glo

El Nido, utsikt från berget bakom byn

Island hopping i skärgården

Inget mälarvatten direkt

" I´m on a boat" Respekt i goretex keps.

Vi ba stod på händer i en grotta

En lyckad kajaktur, Cadlao lagoon. Här skulle det vara fin snorkeling, men..

..fullt av maneter. Det gick inte. Så här sur blev jag. (Detta är för övrigt minen som är orsaken till namnet "Skrubban")

Vi såg inga saltvattenkrokodiler i Palawan, men en lustig ödla som bytte färg. Men ingen kamelont? Ser väl inte ut så. hmm.

Vi lämnade manetlagunen och paddlade vidare till Helicopter Island. Där hade vi stranden för oss själva!

Det var paradislikt. Har inte badat i klarare vatten. Fin sista dag i El Nido.

Kvällshäng på terassen

Tillbaka i favoritstaden Puerto Princesa

Riktigt bra pizza fick avsluta sista kvällen i Filippinerna

Påväg till flygplatsen dagen därpå. Sista tricyclefärden, på hur länge då?

Så i Singapore. Som en annan värld. Ester och Erik framför Art Museum. Och den där byggnaden med båt på. Återkommer med namn.

Lite annorlunda jämfört med Abisko tänkte vi ofta

Gardens by the bay. Ett grönt projekt.

Skyline by night

Tillbaka i ett ovanligt kallt Sverige. Lustigt att tänka tillbaka på resan som man så länge såg fram emot. Nya Zeeland kommer jag att minnas alldeles särskilt, det var speciellt att resa runt och bo i bil som vi gjorde. Vara ute mycket. Äventyr varje dag i detta otroliga land. Det passar mig. Sen fanns det stunder då jag inte visste var jag skulle ta vägen, när regnet aldrig slutade och saker aldrig torkade. Men de dagarna var ändå ganska få under de 3 månader vi reste runt. De fantastiska naturupplevelserna och platser som klättercampet Hangdog i Golden bay, där vi stannade i 17 dagar och  jag grät när vi skulle åka därifrån. Det är det man minns.

Filippinerna var så olikt Nya Zeeland. En helt annan resa, det var det som vi uppskattade.Ta sig runt med sin ryggsäck på allmänna transporter och inte bekymra sig över en bil som krånglar eller en camping som inte finns.  Det jag kommer minnas mest är filippinarna själva. Otroligt trevliga och öppna människor, lätta att snacka med, roliga och alltid nära till skratt. Det finns ingen "macho" kultur, snarare en avslappnad kultur av "metrosexualitet" där alla accepteras.

För att chocka kroppen ännu mer med klimatomställningen ska vi nu upp till Abisko för jobb. Det känns bra att komma hem till ett jobb när man inte ens har pengar på kortet för att köpa 2 bananer på pressbyrån. Men med så fina reseminnen så stör inte den tillfälliga fattigdomen alltför mycket :)